Det är jobbigt att vara deppig och gå i dimma. Det är jobbigt att gå omkring med tårar i ögonen när man ser att andra också är ledsna. Det är riktigt jobbigt att vara glad när man är ledsen. Men snart är jag inte ledsen längre. Snart kommer jag att vänja mig vid det här också, precis som man vänjer sig vid allt annat. Det kanske låter patetiskt... Att vara ledsen för att bästa kompisarna flyttar. Jag är egentligen inte ledsen för att de flyttar, jag är så glad för deras skull, utan för att allt tar slut. Det är en känsla som jag aldrig riktigt har haft innan. Det är konstigt att människor som man har umgåtts med (mer eller mindre och på ett eller annat sätt) varje dag i så många år helt plötsligt inte finns där längre. Men jag klarar det, eftersom de klarar det. Det tar egentligen inte slut, det tar bara en paus.
Kalaset var jättemysigt. Jag fick fina presenter och åt alldeles för mycket tårta. Ikväll har jag hängt i Hembygdsparken och lyssnat på musik. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa den tredje boken i
Sagan om Mallorea av David Eddings. Imorgon välkomnas jag i högmässan på min arbetsplats. Ja jösses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar