Jag står i fönstret. Röker två cigaretter efter varandra, mest för att se om det fortfarande känns något. Mest för att se om jag fortfarande kan känna att röken dras ner i lungorna och skapar oreda. Klockan är 00.25 och jag kommer aldrig att kunna somna. Tankarna flyger runt. Jag orkar inte. Vill inte. Klarar inte. Det enda som är verkligt är när det skapar oreda. När det gör ont. Jag är så trött, så evinnerligt trött. Men ändå kan jag inte sluta mina ögon. Tankarna flyger runt runt runt. Jag ser saker som gör ont när jag blundar. Minns saker. Måste öppna ögonen för att de svämmar över. Lyssnar på musik och skäms. Skäms för att jag är svag och dålig. För att jag inte kan och inte klarar av.
Jag minns skäggstubb. Jag minns fyllor. Jag minns vilda lekar. Jag minns cykelturer och bråk och rulltårtor och pussar. Jag minns hemmafilmer och stolthet i hans ögon. Det gör så ont att minnas. Att veta att det aldrig kommer tillbaka. Och sen gör det inte ont längre. Röken i lungorna känns inte. Ögonen svämmar över utan att det märks. Det är som att allting blir mekaniskt. Robot-liknande. Man går upp. Gör sig i ordning. Glömmer att äta frukost. Stänger av tankarna och ger sig iväg. Tar sig mekaniskt genom skolan, eller jobbet och allt vad det nu är. Går man hem och stirrar rakt ut i luften. Tänker att det hade varit trevligt att dricka vin. Om inte annat för att tappa allt. Men man gör inte det, istället fortsätter man att stirra.
Jag vet inte ens varför jag publicera detta. Jag vill inte ha något medlidande. Inga "Hur mår du egentligen?". Jag vet att det är av kärlek, men jag vill inte ha det. Jag vill bara glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar